Är vissa åsikter mer acceptabla än andra på Sveriges Radio? Frågan har ställts de senaste dagarna, svaret är givetvis nej. Det skriver programdirektör Sofia Wadensjö Karén.

Att frågan ens ställs beror på att Sveriges Radios medarbetare Mårten Arndtzén nyligen fått bevakningsbegränsningar fram till valet. I sak innebär det att han inte som planerat kommer att vara valkommentator på Sveriges Radios kulturredaktion, inte heller programledare i Kulturnytt. Däremot fortsätter han sitt grunduppdrag som konstkritiker.

Vad är det då som har hänt? Inför ett val träder särskilda riktlinjer på samtliga tre public service-bolag i kraft. De är lite olika formulerade, men går i sak ut på att politiker inte kan medverka i våra sändningar som experter, kåsörer, tävlingsdeltagare eller dylikt. Det vill säga på ett sätt som kan gynna dem som politiker, men där sammanhanget inte är politiskt. En annan viktig formulering är att en medarbetare som offentligt redovisat en uppfattning i en politisk fråga inte kan ha arbetsuppgifter som påverkar innehållet i publiceringar som behandlar valet.

Riktlinjerna är nogsamt utformade. Vår valbevakning ska vara opartisk och saklig, minsta tvivel om motsatsen är skadlig. Icke desto mindre är de här avvägningarna ofta komplexa. Ingen fråga eller situation är den andra lik. Det finns ofta omständigheter som kanske inte blir så framträdande i den efterföljande debatten, men som ändå har bäring på beslutet. Ibland till och med en helt avgörande bäring.

I debatten just nu ställs två bedömningar som gjorts inom Sveriges Radio det senaste året mot varandra. En kommande valkommentator på kulturredaktionen, Mårten Arndtzén, som uttalat sig stödjande för sittande kulturminister. En utrikeskorrespondent, Cecilia Uddén, som skrivit på ett upprop för pressfrihet i Gaza där ordet folkmord nämns i en formulering.

Att reducera de här två fallen, med dess helt olika kontext och premisser, till en höger- respektive vänsterfråga är att förenkla intill populismens gräns. Vi tittar på de båda fallen lite mer i detalj.

I somras undertecknade en rad journalister i Sverige ett Gaza-upprop som i grunden handlade om pressfrihet, en oro och frustration över att världens medier inte kan rapportera på plats inne i Gaza formulerades. När vi journalister inte kan rapportera om det som sker, inte kan vara publikens ögon och öron, blir situationen djupt problematisk ur ett publicistiskt perspektiv. Uppropet rymde även en viss mediekritik. Den var slängigt formulerad och kritiken som sådan – att svenska mediers undermåliga bevakning legitimerar det som enligt experter beskrivs vara ett pågående folkmord – var uppseendeväckande.

Att stötta pressfrihet är ett av extremt få fält där man som public service-medarbetare kan vara partisk. Dock var jag såväl internt som externt i somras tydlig med det olämpliga i att som public service-medarbetare underteckna upprop, oavsett innehåll. Olämpligt, ja. Men på grund av kärnan i uppropet inte så olämpligt att det ledde till bevakningsrestriktioner.

I det nu aktuella fallet rör det sig om en medarbetare som uttrycker sig på ett sätt som kan upplevas som ett stöd för en politiker. Att samma medarbetare fortsatt ska kunna vara valkommentator är inte förenligt med de riktlinjer vi har.

Att vi närmar oss ett val och de särskilda valriktlinjerna trätt i kraft är en viktig faktor i det beslut som ansvarig utgivare och kulturchef Peter O Nilsson har landat i. Sveriges Radio sänder 140 000 timmar radio om året, verksamheten består av ett 40-tal olika nyhetsredaktioner. För att kunna bedriva ett professionellt och nära utgivarskap har vi därför även ett 40-tal olika utgivare. Utgivarskapet är ett så kallat ensamansvar, vilket innebär att den ansvariga utgivaren har just ensamt ansvar för innehållet, ansvarskedjan ska vara tydlig.

Det innebär inte att varje utgivare sitter i egen bubbla. På ett företag som Sveriges Radio pågår givetvis ett levande, publicistiskt samtal på olika nivåer i verksamheten konstant. Det innebär ett slags icke-formaliserat kalibrerande inom svåra publicistiska avvägningar. Men själva utgivarbesluten fattas av utgivaren.

Och något facit när det kommer till utgivarfrågor finns inte. De faktiska situationerna skiljer sig åt, utgivare hamnar ständigt i olika beslut inom synbart likartade frågeställningar runtom i mediesverige. För publicistik handlar om ett konstant flöde av olika bedömningar och beslut. När det gäller just bevakningsbegränsningar har det till exempel beslutats om sådana kring ”metoo”-uppropen samt uppropet ”Vems SR?” som kom i kölvattnet av Black Lives Matter. Även nämnda Cecilia Uddén har vid ett tillfälle fått bevakningsbegränsningar när hon som USA-korrespondent uttalade sig värderande om presidentkandidaterna i presidentvalet 2004.

Men det här är inte lättvindiga beslut. Inför vissa beslut är det dessutom lätt att förutsäga en förenklad polemisering kring public service. Men att försöka parera för eventuell kritik ska – och får aldrig – ligga med i våra bedömningar. Som publicister måste vi vara sakliga när vi fattar våra beslut. Även om vi ser att de kan komma att ifrågasättas.

Själva ifrågasättandet och debatten i sig ger ju dock en möjlighet att fördjupa diskussionen. Liksom förhoppningsvis förståelsen för de bedömningar som gjorts.

Sofia Wadensjö Karén
Programdirektör, Sveriges Radio

Detta blogginlägg har också publicerats som en debattext på Expressen kulturdebatt den 12 mars