Cilla Benkö: journalistiken och samhället har inte råd med tystnaden

Kvinnliga journalister näthatas och näthotas i betydligt högre utsträckning än män, och framförallt handlar det om ett sexualiserat och hotfullt klimat på digitala plattformar. Om situationen inte förändras riskerar journalistiken och samhället i stort att förlora viktiga röster och perspektiv. Det har vi inte råd med, skriver Sveriges Radios vd Cilla Benkö på den internationella kvinnodagen.

An English language version of the blog is available at the bottom of the page. 

Den digitala och sociala värld som vi alla lever i idag är en helt annan än den jag själv steg in i som nyutbildad journalist och ung sportreporter 1985. Den som då ville rikta hat mot mig, som en av få kvinnliga sportreportrar i en mansdominerad värld, kunde inte göra det lika enkelt som idag. De digitala möjligheterna fanns inte.

Bara under de senaste åren har arbetssituationen för journalister förändrats betydligt och medieföretagen måste idag förbereda och skydda sina medarbetare på helt andra sätt än tidigare. Pressen är stor, och med all säkerhet särskilt stor för de som efter utbildning och praktik är alldeles i början av sina karriärer.

Under de senaste månaderna har flera kvinnliga journalister hängts ut och drabbats av hatstormar på nätet, ofta som ett direkt resultat av något de rapporterat om eller bevakat i sina yrkesroller. Det har handlat om döds- och våldtäktshot som riktats mot såväl journalisterna själva som mot deras familjer. Enskilda händelser som var för sig är fullkomligt oacceptabla, men som när de läggs ihop bildar en större bild som gör situationen till en akut angelägenhet.

UNESCO och International Centre for Journalists (ICFJ) presenterade i december en ny forskningsrapport om förekomsten av hat och hot på nätet och dess konsekvenser för kvinnliga journalister världen över. Över 900 journalister från 125 länder medverkade i undersökningen, däribland medarbetare från Sveriges Radio, och resultaten är hårresande.

73 procent av kvinnorna uppgav att de fått ta emot hot om våld på nätet. 20 procent svarade att de utöver hoten på nätet också hade attackerats rent fysiskt och att överfallen kunde kopplas till näthoten, exempelvis genom att liknande ord och fraser användes vid attackerna.

Vid ett lanseringsseminarium för rapporten på Unescos World Press Freedom Conference i december berättade den indiska journalisten Rana Ayyub, journalist på The Washington Post, om hur hon fått sitt ansikte inklippt i en deepfejkad porrvideo som sedan delades vidare av politiker i regeringspartiet BJP och spreds brett över landet. Enligt ICFJ och Unescos undersökning är avsändarna till hoten i så många som 37 procent av fallen politiker, anställda vid ett politiskt parti eller regeringstjänstemän. Det är otroligt allvarliga siffror, särskilt eftersom politiker och andra officiella representanter i själva verket har en viktig uppgift i att stå upp för den fria journalistiken och för att den är alldeles avgörande i ett välmående samhälle.

Även om det inte finns några motsvarande utplockade siffror för Sverige i undersökningen, finns det även här exempel på makthavare som gått långt över anständighetens gränser och hetsat och hatat mot kvinnliga journalister. Och i Sverige finns det också färsk statistik som bekräftar att situationen är särskilt allvarlig för just kvinnliga journalister på nätet. Det innebär såklart inte att det är mer legitimt att hota eller ge sig på manliga journalister, men idag på den internationella kvinnodagen tycker jag att det är viktigt att lyfta fram att kvinnliga journalister fortfarande, år 2021, är mer utsatta än sina manliga kollegor.

I mitten av december presenterade Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, en rapport om digitala hot mot utsatta yrkesgrupper. Den visade att så många som två av tre svenska kvinnliga journalister får ta emot hat på nätet. Enligt undersökningen, som är baserad på data inhämtad från diskussionsforumet Flashback, är kvinnliga journalister den grupp som i allra störst utsträckning utsätts för hat. Och hatet som riktas mot kvinnorna ser dessutom annorlunda ut.  Där männen förolämpas utifrån yrke och kompetens, trakasseras kvinnor sexuellt och förolämpas utifrån sitt utseende.

Även på Sveriges Radio ser vi hur det finns skillnader i vilken typ av hat, hot, ofredanden eller påhopp våra journalister får ta emot. De kvinnliga journalisterna utsätts generellt för en större andel ofredanden och framförallt handlar det om sexuella ofredanden och stalking. Det finns dessutom tecken som tyder på att kvinnorna i högre utsträckning utsätts för hatdrev som varar en längre tid, jämfört med sina manliga kollegor.

Oavsett situation och hotnivå finns Sveriges Radios säkerhetsavdelning alltid till hands som stöd och anpassar de skyddsåtgärder som kan bli aktuella i dialog med de utsatta medarbetarna och deras närmaste chefer. Det är viktigt att komma ihåg att en journalist i dag inte kan välja bort det digitala och sociala sammanhanget, det är en del av samhället i stort. Stort fokus läggs därför också på ett förberedande arbete, att dela kunskap som kan hjälpa nyare och mer oerfarna journalister att sätta gränser för vad som är acceptabelt och inte.

Men ansvaret kan inte bara ligga på medieföretagen och journalisterna själva.

Lagstiftningen behöver ses över, polisen behöver få bättre verktyg och de digitala plattformarna behöver ta större ansvar för att rensa bort det hat och hot som förekommer. Hoten som riktas mot journalister som yrkesgrupp måste också tas på större allvar. Åtgärderna och återkopplingen har legat på en alldeles för låg nivå under en alltför lång tid. Men det finns hoppfulla initiativ. Förra året medverkade Sveriges Radio tillsammans med ett fyrtiotal medieföretag i ett projekt genom INSI, International News Safety Institute, där ett antal möten genomfördes med Google och Facebook. Målet var att hitta praktiska lösningar på problemet, och framförallt kretsade samtalen kring svårigheterna som uppstår när den som utsätts för hat och hot ska rapportera det.

Det är bra att vi som branscher kommunicerar med varandra på ett öppet och konstruktivt sätt, men betydligt mer måste till. Som samhällsmedborgare behöver vi gemensamt ta hoten och hatet på yttersta allvar. Annars riskerar vi ett läge där vi inte ens vet vilka som väljer bort journalistikens viktiga uppdrag att granska, informera och rapportera, redan innan de börjat - och det har vi inte råd med.

Tystnaden som uppstår då hörs nämligen inte.

Cilla Benkö, vd Sveriges Radio

MER OM ÄMNET OCH REFERENSER:

#srfrukost: Röster som inte får tystna: om hat och hot mot journalister

Det digitala hotets karaktär: En studie av hat mot kvinnor och män i utsatta yrkesgrupper (FOI/Totalförsvarets forskningsinstitut)

Online violence against women journalists: a global snapshot of incidence and impacts (UNESCO/ICFJ)