50 år av sverigefinska röster i Sveriges Radio

I dag den 1 september har det gått 50 år sedan Sveriges Radios första finska redaktion startade sina sändningar. Det är värt att fira. I backspegeln kan jag konstatera att Sveriges Radio varit med och dokumenterat en minoritets födelse, skriver vd Cilla Benkö.

1969 fick dåvarande radioteatermedarbetaren Stig Wickberg (då Törnroos) en avgörande fråga från Sveriges Radios ledning. Efter flera års arbetskraftsinvandring till svenska industrier från Finland ville man erbjuda de som under 1960-talet hunnit bli hundratusentals, samhällsinformation på modersmålet. Uppdraget var att sända någon timme per dag, med ytterst begränsad budget. Men finlandssvenske Stig Wickberg ville mer än så.

Tillsammans med journalistkollegan Pertti Pitkänen samlade han ihop ett gäng finska studenter som utbildades till radiojournalister. Gruppen bildade Sveriges Radios första finska redaktion och en del av dem stannade kvar på radion hela yrkeslivet.

”Det är inte speciella invandrarprogram utan radiosändningar för en språklig identitet, däri ligger en skillnad”, sade Stig Wickberg i en intervju med tidningen Arbetet 1974. Så rätt han hade. Efter 50 år kan jag konstatera att Sveriges Radio har varit med och bevakat en minoritetsgrupps födelse. En grupp som i dag består av över 700 000 första- andra och tredjegenerationens sverigefinnar.

I det rika finska arkivet på Sveriges Radio finns ett unikt urval av röster och tankar från nu och då som i samband med jubileumsåret finns tillgängliga för lyssning*. Här finns intervjun med kvinnan från fabriksgolvet i Arvika som fick börja köra truck efter en vecka – helt utan tidigare erfarenhet. Här finns nyhetsprogram och långa reportage, skildringar från livet i arbetarbarackerna, en intervju med en diskare om hans kamp för den lagstadgade svenskundervisningen och ring-in-program som tar upp frågor som ”ska jag låta mitt barn växa upp som finne eller svensk?”

Sisuradio i dag är en finskspråkig kanal som är fast förankrad i Sverige och det svenska samhället. Utbudet är rikt och brett, granskar, belyser, roar och berör. Majoriteten sänds på finska, men i takt med att nya generationer vuxit fram har också utbudet anpassats. Tredjegenerationens sverigefinnar har inte alltid kvar finskan på samma sätt och därför är exempelvis ett program som fredagsunderhållningen Popula tvåspråkigt. Och så finns Finnjävlarpodden, som på svenska tar upp erfarenheter om att vara helt eller delvis finsk i Sverige.

Klart är att ett språk inte bara är ett språk, för gruppen som har det gemensamt. Det handlar också om perspektiv, identitet, kulturell tillhörighet och en gemensam historia att bevara. Det är viktigt, och det berör inte bara den finskspråkiga delen av befolkningen i Sverige.  Sveriges Radio har ett utbud på 13 språk där berättelser och erfarenheter som representerar mångfalden som finns i landet i dag kommer fram. Sisuradios medarbetare, precis som alla Sveriges Radios journalister, berikar det samlade utbudet med fler perspektiv och erfarenheter för alla lyssnare och många gånger sker det i samarbete med andra redaktioner. Det är avgörande, om vi på riktigt ska klara av att vara hela Sveriges - Sveriges Radio. Och det är viktigt, inte minst för alla som sedan årsskiftet betalar den nya public service-avgiften via skattsedeln: totalt 1 krona och 30 öre för hela Sveriges Radios samlade utbud per person och dag.

I propositionen till det nya sändningstillståndet, som ska ta vid den 1 januari 2020, föreslås att utbudet av nya program på de nationella minoritetsspråken minst ska hålla samma nivå som tidigare. Inom ramen för detta ska antalet förstapubliceringar, alltså nya program och inte repriser, öka under sändningsperioden. Vi på Sveriges Radio är stolta över vårt minoritetsspråksuppdrag och för vår del är det viktigt med ett innehåll som håller hög kvalitet, ger ett personligt värde och som når fram till publiken i ett medielandskap där det finns så mycket att välja på. Att öka antalet förstapubliceringar, alltså andelen nytt innehåll, men med samma finansiering som tidigare innebär visserligen fler program men medför också en risk för att kvaliteten urholkas.
 
I propositionen slås det också fast att programverksamheten på de nationella minoritetsspråken är en central del av Sveriges Radios uppdrag och att det är av ”stor betydelse att utbudet upplevs som relevant och angeläget för de aktuella målgrupperna”. Det är bra. Sveriges Radio ska alltid vara en trovärdig oberoende granskare, oavsett vilket område som bevakas – och som vd kan jag stolt konstatera att vi ofta är nyhetsledande också på minoritetsområdet.

Exempelvis har SCB på uppdrag av Sisuradio tagit fram ny statistik om sverigefinnarna som kom mellan 1969-71. Hur har de levt? Hur många bor kvar? Hur klarade de sig ekonomiskt? Och hur gick det med hälsan?  En granskning som under hösten också kommer att höras i Ekot och SVT Uutiset.

I ytterligare en ny reportageserie söker man upp människor ur arkivet, bland annat ett par i Olofström som efter 40 år fortfarande bor kvar på orten. Genom sina erfarenheter ger de en bild av hur närområdet, människorna och finskans ställning förändrats under åren. Och bland dokumentärerna kommer i september en om de finska klasserna som skapades i kommunala skolor på 1970 och 80-talet: ”Finskan som försvann” (”Suomi hukassa")”.

Helt unika samtidsberättelser, väl värda att lyssna till om och om igen. Inte bara under ett jubileumsår.

Cilla Benkö, vd Sveriges Radio

* Länk till jubileumssidan Ruotsinsuomalaisia ääniä vuodesta 1969